Ås, Februari 2011
Till kyrkorådet i Ås församling och till alla som är engagerade och intresserade av Ås framtid
"Försök aldrig stoppa utvecklingen - det går inte. Att försöka styra den är tillräckligt krävande"
Jag skriver detta brev som en synpunkt, uppmaning, önskemål, förhoppning och förslag till inriktning av framtidens ansträngningar inom Ås församling. En utveckling som leder till ökad gemenskap mellan människor, en ökad tillit och minskad ensamhet.
Jag har läst förslaget till instruktioner till vår församling och vill gärna bidra med mina tankar och idéer.
Det jag tänker på är församlingsliv i vid bemärkelse, hur man bygger en gemenskap nu i början av 2000-talet. Förr i tiden var detta naturligt med gemenskap mellan människorna som bodde i närheten av varandra. Man arbetade tillsammans som jordbrukare, alla träffades i kyrkan på söndagar, man hälsade på varandra bara för att få en pratstund. Man kände varandra väl och baksidan var förmodligen en "social kontroll" som många unga flydde när man ville flytta till en tätort eller storstad. Denna tendens finns kvar, särskilt hos unga kvinnor, speciellt här i Jämtland.
Min åsikt är att församlingsliv inte står i motsatts till Gudstjänstliv i en församling, dom är båda beroende av varandra. När mina tankar vandrat har mitt eget svar blivit att ingen annan organisation vill, kan eller bör ta ledningen för en ökad gemenskap i vår närhet.
Kommunen gör det inte....inte Länsstyrelsen...inte riksdag och regering...inte politiska partier...inte miljörörelsen....inga företag...
Vår fina idrottsförening, Ås IF, bidrar till en stor och fin gemenskap med begränsningen att verksamhet rör idrott och motion.
Vad jag förstår finns det ingen annan utgångspunkt för att öka gemenskapen i vårt samhälle än församlingen i vår kyrka. Ordet "Kyrka" ju i sitt ursprung gemenskap!
Och man måste börja i det lilla, i vår by. Om det sedan sprider sig vidare är ingen gladare än jag!
 |
| Foto: Harry Westermark |
Min åsikt är att församlingsliv inte står i motsatts till Gudstjänstliv i en församling, dom är båda beroende av varandra. När mina tankar vandrat har mitt eget svar blivit att ingen annan organisation vill, kan eller bör ta ledningen för en ökad gemenskap i vår närhet.
Kommunen gör det inte....inte Länsstyrelsen...inte riksdag och regering...inte politiska partier...inte miljörörelsen....inga företag...
Vår fina idrottsförening, Ås IF, bidrar till en stor och fin gemenskap med begränsningen att verksamhet rör idrott och motion.
Vad jag förstår finns det ingen annan utgångspunkt för att öka gemenskapen i vårt samhälle än församlingen i vår kyrka. Ordet "Kyrka" ju i sitt ursprung gemenskap!
Och man måste börja i det lilla, i vår by. Om det sedan sprider sig vidare är ingen gladare än jag!
Idag har vi en by där vi bor i närheten av varandra men vi känner knappt varandra, vi arbetar sällan tillsammans under dagarna. Ensamheten sprider sig, inte bara i Ås utan i hela vårt samhälle. Jag vet att TV:n är en stor bov. Min farmor berättade ofta att innan den kom i början på 60-talet umgicks man naturligt med varandra, man hälsade på hos grannar och vänner utan något särskilt ärende eller inbjudan.
Sen började varje familj samlas i sitt eget vardagsrum för att titta på TV. Så småningom ägde alla en TV och man slutade umgås som man gjort.
När jag växte upp i norra Jämtland under 60-talet var seden den att man visserligen låste dörren till sitt hus när man gick hemifrån men nyckeln hängdes på en spik bredvid dörren om någon kom på besök eller hade något ärende. Den oväntade gästen kunde då gå in och vänta. Nu, snart 50 år senare så hejar man artigt på sina grannar där jag bor och bakom sig hör man hur grannen går in till sig OCH LÅSER DÖRREN sedan man kommit hem! Vem eller vad är man rädd för? - mig? Hoppas inte det.....
Det övergår mitt förstånd när man ibland läser om människor som legat död i sin bostad under lång tid, utan att vare sig grannar, vänner eller släkt saknat medmänniskan. Hur kan någon vara så ensam?
Ett klipp jag sparat som exempel på ett extremt fall är detta:
Sen började varje familj samlas i sitt eget vardagsrum för att titta på TV. Så småningom ägde alla en TV och man slutade umgås som man gjort.
Det övergår mitt förstånd när man ibland läser om människor som legat död i sin bostad under lång tid, utan att vare sig grannar, vänner eller släkt saknat medmänniskan. Hur kan någon vara så ensam?
Ett klipp jag sparat som exempel på ett extremt fall är detta:
Här var det miljoner människor som måste sett honom men inte brytt sig.
Men Japan ligger ju så långt bort....
Strax därefter fann jag samma budskap, nu från Krokom
Men Japan ligger ju så långt bort....
Strax därefter fann jag samma budskap, nu från Krokom
Frågan är då om utvecklingen mot anonymitet, ensamhet och "utanförskap" kan vändas. Jag är övertygad om att det går, men det gör sig inte självt.
Något måste göras - men vem ska starta, hur ska man göra, vad ska man göra ?
Något måste göras - men vem ska starta, hur ska man göra, vad ska man göra ?
Som svar på frågan tror jag att man inte kan vänta på att "någon annan" börjar.
Vi måste börja, vi börjar "nu" och vi måste börja här!
Jag vill lämna över några av mina idéer. (se länk till höger)
Vi måste börja, vi börjar "nu" och vi måste börja här!
Jag vill lämna över några av mina idéer. (se länk till höger)
Min åsikt är att vår församling är en självklar aktör i det som händer och förhoppningsvis kommer att hända i framtiden.
Självklart kommer frågan att ställas om detta är förenligt med den kristna gemenskapen.
Jag svarar ja på frågan, någon svarar säkert ett rungande NEJ!
DET KRISTNA BUDSKAPET FÅR INTE "TUNNAS UT" I NÅGON SORTS ALLMÄN VÄLVILJA!
Mitt argument är då att när så många är medlemmar i vår församling men så få deltar i t.ex. gudstjänsterna så har det blivit ett stort "glapp" mellan människorna och kyrkan, dess företrädare och budskapet.
Vi behöver minska detta glapp och om det då behövs verksamheter och aktiviteter där det kristna budskapet kommer i andra hand och gemenskap mellan människor i första hand så är min tro och övertygelse att "ändamålet helgar medlen".
Kort och gott, fler människor kommer att delta i gudstjänstlivet om gemenskapen mellan människor ökar!
Inte på kort sikt kanske men med all säkerhet på lång sikt. Och då tänker jag på 25-50 års sikt.
Detta kommer att bero på att allt fler kommer att finna att i gemenskapen mellan människor visar sig Gud !
Men, det tar tid att ändra värderingar! Som sagt ovan, horisonten är 25-50 år. Vi som startar detta kommer inte att få se frukterna av vårt arbete. Våra barn och barnbarn är dom som kommer att säga i framtiden;
"Vad kloka dom var i början på 2000-talet som grundlade denna förändring"
Självklart kommer frågan att ställas om detta är förenligt med den kristna gemenskapen.
Jag svarar ja på frågan, någon svarar säkert ett rungande NEJ!
DET KRISTNA BUDSKAPET FÅR INTE "TUNNAS UT" I NÅGON SORTS ALLMÄN VÄLVILJA!
Mitt argument är då att när så många är medlemmar i vår församling men så få deltar i t.ex. gudstjänsterna så har det blivit ett stort "glapp" mellan människorna och kyrkan, dess företrädare och budskapet.
Vi behöver minska detta glapp och om det då behövs verksamheter och aktiviteter där det kristna budskapet kommer i andra hand och gemenskap mellan människor i första hand så är min tro och övertygelse att "ändamålet helgar medlen".
Kort och gott, fler människor kommer att delta i gudstjänstlivet om gemenskapen mellan människor ökar!
Inte på kort sikt kanske men med all säkerhet på lång sikt. Och då tänker jag på 25-50 års sikt.
Detta kommer att bero på att allt fler kommer att finna att i gemenskapen mellan människor visar sig Gud !
Men, det tar tid att ändra värderingar! Som sagt ovan, horisonten är 25-50 år. Vi som startar detta kommer inte att få se frukterna av vårt arbete. Våra barn och barnbarn är dom som kommer att säga i framtiden;
"Vad kloka dom var i början på 2000-talet som grundlade denna förändring"
Med varmaste hälsning
Ps. Jag har dåligt samvete för projektet "webbkamera i Ås kyrktorn" som legat på is i flera år. Nu finns en temporär lösning, klicka här för att se på utsikten "online". Under tiden bifogar jag några foton nedan som jag samlat på mig. Ds.
(Klicka på bilderna så ser du dom i full storlek)
 |
| Foto: Bengt-Ove Johansson |
 |
| Foto: Carsten Magnusson |
 |
| Foto: Bengt-Ove Johansson |
 |
| Foto: Bengt-Ove Johansson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar